Fastigheter och begravningar

Närhet och Samverkan föreslår att landets 13 stift ska ta över ansvaret för sina respektive kyrkobyggnader.

En organisation med så mycket hus och fastigheter som Svenska kyrkan krävs det förstås fastighetskompetens av kvalitet. Detta oberoende av om byggnaden är en kyrka eller ett kontor t ex.

Jag tror att den kompetens man ska bygga upp/bygga vidare på, massor av kunskap finns ju redan inom organisationen, i första rummet handlar om inköparkompetens. Alltså förmågan att för olika situationer skaffa sig rätt kvalitet till rätt pris i rätt tid. Svenska kyrkan ska inte äga några cementblandare, men veta var de bäst går att hyra när de väl behövs – om ni förstår vad jag menar.

Sådan kompetens kan organiseras i särskild ordning, även över stiftsgränser, som ju är uttänkta efter helt andra prioriteringar. Jämför gärna med hur t ex Akademiska Hus är uppbyggt.

Begravningsverksamheten i landet sköts ofta med Svenska kyrkan som statens konsulter i frågan. Så kan det vara. Men så behöver det inte vara. Begravningsverksamhet bör organiseras enligt särskild ordning frikopplad från organisationsformer som stift, pastorat, församling eller för den delen kyrkliga samfälligheter.

Pang på rödbetan!

Efter förra veckans mera filosofiskt inriktade bloggar är det nu dags att bli mer konkret. Lite mera pang på rödbetan, alltså.

Enligt utredningen Närhet och Samverkan ska s k samfälligheter med flera pastorat inte längre få finnas. Göteborgs samfällighet är landets största med över 30 pastorat. Ett pastorat består oftast av flera församlingar. Kyrkoherden är pastoratets chef. Sedan 1990-talets mitt finns det möjlighet att bilda enförsamlingspastorat. Därför är Näsets församling ett pastorat, har en egen kyrkoherde och ingår i Göteborgs samfällighet.

Förslaget är nu alltså att samfälligheter inte ska finnas, utan bli pastorat. Med följden att Göteborg, förutom Hisingen, blir ett enda pastorat med en enda kyrkoherde.

Varför förutom Hisingen, undrar ni? Jag tror att svaret är att där har man där relativt nyligen gått genom en stor omorganisation och det får räcka så.

Vem ska då bli kyrkoherde i Göteborg, undrar ni kanske vidare?

Alla utgår från att det måste bli domprosten.

Hur skapar detta jättepastorat den närhet, som utredningen efterfrågar och har som utgångspunkt på sitt betraktelsesätt?

Förmodligen genom att begreppet församling blir det centrala. Den teologiska definitionen av begreppet församling lämnas dock därhän, eller snarare får stå öppen för olika tolkningar.

Frågor på detta? Jo, det finns det:

Om man vill bygga kyrkan underifrån varför blir då församlingarna avlövade sitt lokala ansvar? (se blogg 110914)

En tjänst som ”superkyrkoherde” i Göteborg, borde inte den sökas i vanlig ordning?

Blir inte ett pastorat Storgöteborg, som ett stift i stiftet?

Skulle det inte vara bättre att dela upp Göteborg i flera mer rimligt stora pastorat?

Men framför allt:

Mentalt har Svenska kyrkan fortfarande lång väg att gå till att uppfatta sig själv som och leva som ett fristående trossamfund, detta efter att ha varit ”det statliga salighetsverket” i århundraden. För att skynda på den frigörelse-processen, och våga bygga underifrån, bör den nya organisationsformen skaka av sig sitt myndighetstänk.

Organisationer är människor som ska tillåtas tänka nytt tillsammans.

Med-lem-skapande

Folkkyrkan – är det en kyrka med folk i eller är det ett folk med en kyrka i?

Med 6,5 miljoner (!) medlemmar, som inte nödvändigtvis demonstrerar tillhörighet med kyrkobesök, blir medlemskapet närmast som en slags andlig försäkring, en utifall-att-betalning.

Jag vill påstå att det förment sekulariserade svenska folket är ett folk med en kyrka i, trots allt.

Märkte du att jag alldeles nyss använde ordet medlemmar, inte det gängse begreppet tillhöriga. Ta nu ordet med-lem och dela det i sina beståndsdelar. Gör likadant med ordet till-höra.

Vilket av begreppen speglar bäst självförtroende?

Någon har, medvetet eller omedvetet, valt att i byråkratiskt utslätande försiktighet föredra ordet tillhörig.

Ett sådant ordval påverkar vår självuppfattning, berättar att det egentligen räcker att lyssna lite förstrött. Och detta är ju sant – för att vara medlem räcker det med att vara tillhörig.

Nu är det dags att citera ärkebiskop Anders Wejryd i dagens Kyrkans Tidning (nr 37/2011):

”Kyrkans identitet blir till genom att den levs. Utmaningar mot kyrkans identitet, vare sig det är ifrågasättande av den Treenige, förnekande av ondska och synd, övergrepp mot försvarslösa, försvar för orättvisor eller något annat, blir ofta det som ger lödighet åt tron...

Den som blir tryggare i tron...vågar gå andra tillmötes. Den som står stadigt kan sträcka sig utåt.”

Har det då någon betydelse hur vi i Svenska kyrkan organiserar oss? Svaret är ja!

Kyrkan är stor och obegriplig, och nu talar jag inte om de andliga mysterierna, allt som kan göras för att kyrkan ska vara begriplig och greppbar ökar med-lem-skapandet.

Styrelser som är råd men egentligen staber

Tänk dej att du i framtiden, den är tänkt att börja 2014, sitter med i ett församlingsråd i din lokala församling.

-Vad gör ni i församlingsrådet, frågar din vänlige granne. Han vill så gärna veta.

-Vi är församlingens styrelse liksom, svarar du och stödjer dej på andra kapitlet om församlingens uppdrag. (Närhet och Samverkan sid 27 §20).

-Liksom?, frågar din lyhörde granne.

-Vi är styrelse men vi tar inga beslut, måste du då svara. (NoS s28 §21)

-Då är ni ingen styrelse, säger din lyhörde och analytiske granne.

-Nä mera som ett råd, svarar du. Vi ska ”fullgöra de uppgifter som anges i kyrkoordningen och i församlingsinstruktionen samt de övriga uppgifter som kyrkorådet beslutar”.

Nu har du tvingats ta fram organisationshandboken och läsa högt så att det blir rätt citerat.

-Ett råd som ska fullgöra uppgifter är ingen styrelse, man ska skilja på styra och leda, säger din granne, som lärt sig ett och annat här i livet. Ett sådant råd är mer som en stab, alltså.

-Men ursäkta mej, fortsätter grannen. Du sitter alltså i ett församlingsråd som inte är en styrelse, trots att det står så, men mer en stab och du ska genomföra beslut som är fattade i ett annat råd, ett kyrkoråd, som är den egentliga styrelsen trots att det kallar sig råd. Har jag tänkt rätt?

-Kanske, svarar du.

-Vem har valt dej till uppgiften, frågar grannen.

-Nånting som kallas kyrkofullmäktige, svarar du. Du har själv kunnat rösta på vilka du vill ska vara med i kyrkofullmäktige.

-Men inte på att du ska sitta i församlingsrådet?

-Nej.

Kära/e läsare:

Varje människa som engagerar sig i Svenska kyrkans verksamheter är också en ambassadör för kyrkan. Vet man att man har en meningsfull uppgift, stor eller liten, då blir man en bättre ambassadör.

VD eller biodlare

Den stora fördelen med utredningen Närhet och Samverkan, förutom att den är skriven på ett bra språk, är att den heter Närhet och Samverkan. För detta är nyckelbegrepp. Men vilket av de två är viktigast? Det enklaste svaret skulle kunna vara att båda är lika viktiga.

Men så enkelt ska vi inte göra det för oss. För om man väljer det ena eller andra beror på vilket perspektiv man utgår från vid betraktandet.

Den som är satt att försöka hålla ihop en så stor organisation som Svenska kyrkan kan av inneboende nödvändighet bara påverka Samverkans-delen. Närheten måste överlämnas till andra. Gör tankeexperimentet att du i ena stunden sitter i plenisalen i kyrkomötet, vald är du att sitta i denna beslutande församling. I andra stunden sitter du i din kyrkbänk därhemma, var detta därhemma nu än befinner sig. Tänker du som jag, har du vid denna tankeresa också förflyttat din tyngdpunkt, från Samverkan till Närhet.

En VD i ett bolag tänker i samverkanstermer. Det är så han/hon ska sammanfatta bolagets verksamhet inför sin styrelse. Det är från det perspektivet han/hon ska tala till de anställda.

Ordföranden i Svenska Biodlarföreningen, vi tar det som exempel, måste hela tiden fundera på vilket stöd de lokala biodlarna behöver för att hålla liv i sin verksamhet. Samordningar kan visst behövas, att vara en samlande röst utåt etc. Men det är inte det som är kärnan.

Det senare exemplet ligger närmare hur en kristen kyrka bör organiseras. Underifrån och med utgångspunkt från just Närhet. Stödd, men bara stödd, av Samverkan.

Man måste alltså ha modet att bygga underifrån. Beordrad närhet finns inte.

Förfäras ej, du lilla hop!

Nu är det hög tid att ta tag i strukturtänkandet igen, alltså Svenska kyrkans framtida organisationsformer.

Den 15 juni kom organisationsutredningen Närhet och Samverkan från trycket (info.svenskakyrkan.se).

Man kan få lite skrämselhicka av att nu sitta med 550 sidor utredning, inklusive bilagor, att ta ställning till. Men det är bara att hugga i. Den som vill lämna remissvar har till mitten av december på sig.

Vi börjar med utredningens allra första mening och citerar: ...skapa bästa möjliga organisatoriska förutsättningar för församlingarna att fullgöra sin grundläggande uppgift, s 11.

Detta är den förutsättning kyrkomötet gett utredarna.

Det agerande subjektet, centrum för hela organisationsbygget, är alltså församlingen. Inte pastoratet, inte stiftet, inte samfälligheten, inte de kristna, inte de troende, inte kyrkomötet eller något annat.

Församlingen är utgångspunkten, det är så Svenska kyrkan framträder lokalt. (s 17)

Men detta är ett svårt fokus att hålla. Också för utredarna själva ska det visa sig. Mer om detta i morgon.

PS Rubriken citerar psalm 508, 1937 års psalmbok. Den som till äventyrs hittar en gammal 1937:a och slår upp psalmen inser genast hur viktigt det är att Svenska kyrkan inte står still utan utvecklas. Även om församlingskärnan verkar vara en liten hop. DS

...församling ska ligga till grund...

Det har varit tyst på den här bloggen några veckor. Vill kanske inte påstå att jag vilat på hanen, men när Svenska kyrkan, på nationell nivå som det heter, presenterat sin strukturutredning, Närhet och Samverkan, har det funnits anledning att avvakta hur församlingsutskottet i Göteborgs stiftstyrelse skulle hantera sin egen utredning.

Nu har den reaktionen kommit. Jag citerar ur deras PM 2011-05-20:

På sammanträde den 13 maj beslutade församlingsutskottet följande;

• Utredningens avsikt och definition av församling ska ligga till grund för det fortsatta utredningsarbetet. Det innebär att församlingen främst ska ses som en gudstjänstfirande gemenskap. Detta förhållningssätt ska även i fortsättningen genomsyra stiftets strukturarbete.

• Inga beslut om församlingssammanläggningar kommer att fattas mot berörda enheters vilja före kyrkomötets beslut med anledning av strukturutredningens förslag i november 2012. Om berörda församlingar är eniga och själva begär sammanläggning så kommer församlingsutskottet överväga att föreslå stiftsstyrelsen att besluta om sådan ändring.

• De tidigare förmedlade tidsplanerna rörande strukturutredningarna i Nylöse, Älvsborgs och Domprosteriets kontrakt, gäller inte längre. Dock kvarstår inplanerade möten mellan församlingar och församlingsutskottet. För Domprosteriets kontrakt är överläggning bokad den 10 juni. Församlingarna i Nylöse kontrakt och Älvsborgs kontrakt inbjuds till samtal med församlingsutskottet i samband med utskottets sammanträden under hösten 2011.

Stiftets handläggare ska således fortsätta utredningsarbetet genom att föra dialog med församlingarna i Göteborg - utifrån de nya förutsättningar som följer av den nationella strukturutredningen. Som exempel på dessa nya förutsättningar kan nämnas;

• Endast församling med egen ekonomi eller församling som ingår i pastorat, skall finnas efter januari 2014.
• Pastoratet beslutar själva om församlingsindelningen i pastoratet.
• Göteborgs kyrkliga samfällighet blir ett pastorat den 1 januari 2014.

Så långt PM:et.

Man uppmanar dessutom alla, med intresse för saken, att läsa den nationella utredningen. Kyrkomötet, kyrkans riksdag, kommer att ta beslut i frågan i november 2012. Tidsplanen är alltså radikalt annorlunda. Uppmaningen är att avvakta ”riksdagsbeslutet”.

Jaha, då är det bara att sätta sig ner och vänta? Nja, kanske inte. En viktig tanke är ju att begreppet församling ska ligga till grund för tankesättet i ny organisation. Församling är inte i första hand ett geografiskt begrepp, se ovan. Utan en gudstjänstfirande gemenskap.

Det är denna utmaning, som ska möta och bearbeta alla de rester av statskyrklig överhet, som fortfarande kan vara en mental tyngd att bära i stor otymplig organisation.

Det är denna utmaning som ska få ”världens mest sekulariserade folk” att förstå att det är inte tron vi har tappat, men orden och modet att uttrycka den. Om så än i blyga undanskuffade sammanhang.

Fortsättning följer...

Gryning

Nu pågår ett präst- och diakon-möte i Göteborg. Till detta har avgående biskopen Carl Axel Aurelius skrivit en Ämbetsberättelse, Gryningsfolket. Carl Axel verkar vara en man, som inte kan plita ner en vanlig att-handla-lapp, utan att ta avstamp hos Luther eller hos Psaltarpsalmerna. Detta skriver jag inte för att raljera utan därför att teologi för Carl Axel verkligen handlar om liv, från det ofattbara ned till minsta lilla lapp.

Utifrån sitt sätt att tolka livet drar Carl Axel också organisatoriska slutsatser, jag citerar sid 27f:

På senare år har jag börjat fundera över om kontraktet skulle kunna utvecklas till den mellannivå mellan stift och församlingar som behövs för både främjande och tillsyn. De mellannivåer vi nu har är av två slag: pastorat och samfällighet. Den förra nivån utgör ofta en alltför liten enhet för att det ska kunna gå att göra sådana förändringar som kan behövas för att församlingen skall ”växa med situationen”. Den senare nivån ger ett alltför litet utrymme för pastorala hänsyn i de beslutsprocesser som syftar till främjandet av församlingarnas verksamhet. Kontraktet däremot skulle genom sin storlek kunna erbjuda församlingarna andra möjligheter till samverkan och ömsesidigt bistånd både pastoralt och administrativt...

Situationen i Göteborgs stad är annorlunda. Här har vi en storkommun som sammanfaller med Göteborgs kyrkliga samfällighet, som i sig innefattar flera kontrakt. Jag anser att fördelarna med en sådan gigantisk samfällighet är färre än nackdelarna. Så spelar till exempel stiftet en undanskymd roll i staden...

I Göteborgs stad skulle vi kunna ha tre kontrakt, ett i norr (nuvarande Hisings kontrakt), ett i väster (nuvarande Älvsborgs kontrakt, samt Masthugg, Oscar Fredrik, Annedal och Haga) och ett i öster (nuvarande Nylöse kontrakt, samt Domkyrko, Christinae, Vasa och Johanneberg). Varje kontrakt skulle ha ett eget centrum, gärna där vägarna möts, till exempel vid Järntorget i väster, vid Drottningtorget i öster och på Backaplan i norr. Stiftet får i så fall rollen att sammankalla till överläggningar om gemensamma angelägenheter...

Carl Axel vill alltså s a s hyfsa den organisatoriska ekvationen. Så att den, påstår jag, blir greppbar, förståelig, kommunikationsbar och som en konsekvens därav effektiv.

”Konsten att tänka allting annorlunda”, skrev en gång Emanuel Kant.

Begreppsförvirring

Vid varje typ av omorganisation ställer sig alla omedelbart frågan: Vad betyder detta för mej?

De allra flesta avstår dock från att formulera frågan öppet. Men man bär den inom sig, men den blir likafullt en tung utgångspunkt för hur man förhåller sig allt det nya.

De som tar initiativ till omorganisationer har, när det blir dags att presentera sina omorganisationsförslag, redan för egen del fått frågan hyggligt besvarad. I den situationen ett privilegium. Men det innebär också att alla har inte samma utgångspunkt.

Frustrationsförminskning är i en sådan situation ett måste.

Nu står vi i vår församling med två utredningar om framtida struktur framför oss. Näsets församling är idag ett eget pastorat. Näsets församling ska inte kunna vara ett eget pastorat (Nationella betänkandet, Närhet och Samverkan). Näset är för litet att vara en egen församling (Göteborgs stifts diskussionsunderlag) utan borde nog bli ett distrikt. Näset borde kunna vara en egen församling men ingå i ett större pastorat (Närhet och Samverkan). På toppen av detta ska vi förhålla oss till organisationsformer som samfällighet, storpastorat, kontrakt, stift.

En enkel önskan vore naturligtvis att ordet ”församling” finge stå för samma sak i Göteborgs stift som i landet i övrigt.

Göranden och låtanden.

Igår kväll hade kyrkorådet på Näset ett möte som inte var ett kyrkorådsmöte, i formell mening. Ett av ämnena vi fritt ville diskutera var förstås, det som denna blogg cirkulerar kring, strukturfrågan.
Just i dagarna delar vi ut vårt Kyrkbladet på Näset i församlingen. Där finns kartor med grannförsamlingarna inritade så att var och en själv kan fundera och kanske komma med frågor och undringar via denna blogg eller så. Man kan tänka på många olika sätt, därför hade kyrkoherde Karin igår med sig lappar med sex alternativ till framtida församlingsgränser. Vårt uppdrag var att var och en sätta ett kryss för ett av dem.
Detta var alternativen:
1   Två församlingar: Den ena bestående av Älvsborg, Styrsö, Tynnered, Näset.
                                  Den andra bestående av Västra Frölunda, Askim.

2    Tre församlingar: Styrsö-Älvsborg
                                  Tynnered-Frölunda
                                  Askim-Näset

3   Två församlingar: Styrsö-Älvsborg-Tynnered
                                  Västra Frölunda-Näset-Askim

4   En enda samfällighet med alla sex församlingarna.

5   Helt nya församlingar i något större storlek. T ex Näset med nuvarande gränser plus delar av Tynnered och delar av Askim.

6   Församlingsgränser som idag.

Vem vann, undrar ni nu! Var och en satte dit sitt kryss. Men mer tänker jag inte berätta, för hela tanken med dessa lappar var att starta en tankeprocess. Inte att fatta ett beslut.
Istället vill jag citera ur betänkandet Närhet och samverkan (som rör Svenska kyrkans organisation i hela landet), sid 229:

"Teologi är något som görs. Inte sällan tycks man mena att teologi bara handlar om ord. Men teologi är också något mer. Det är något som görs. Begreppet "att göra teologi" är något det ofta talas om idag. Inte sällan är sådan gjord teologi ordlös. Vi finner den i afrikansk och latinamerikansk befrielseteologi. Men vi finner den också i församlingsdiakonens hembesök. I kyrkliga strukturer och i den kyrkoaktives omsorg om miljön. Kort sagt att göra teologi är något som sker dagligen och stundligen. När något sker mot bakgrund av Gudsbild, bibelsyn, kyrkouppfattning med mera - då gör man teologi."

När du läst detta kan du gå tillbaka till de sex punkterna i fundera en gång till. Ha en välsignad Palmsöndagshelg.


                            

Om struktur och navigationsvana

Idag har Svenska kyrkan publicerat utredningen Närhet och samverkan. Cirka 350 sidor. Den är ett betänkande som 2007 års kyrkomöte beställt. Man kan få tag i den via Svenska kyrkans hemsida.

Ni som följt denna blogg vet att vi den tar avstamp i ett diskussionsunderlag som specifikt gäller oss här i sydvästra Göteborg (det som kallas Älvsborgs kontrakt) som Göteborgs stift skickat ut tidigare i år.

I det senare fallet ska t ex Näset församling komma med synpunkter i juni 2011.

Vill vi svara på den övergripande utredningen Närhet och samverkan, så ska det remissvaret vara inne senast i början av december 2011.

Dessförinnan, i oktober 2011, ska det som idag kallas diskussionsunderlag ha bearbetats till ett förslag lämnats kring vilket man också vill ha samråd. Sista datum för remissvar på detta är satt till mars 2012.

Om jag avgränsar mej till perspektivet kyrkorådet i Näsets församling, så ska alltså detta dussin människor nu sätta sig in i detta material, försöka begripa det och komma ut på andra sidan med en uppfattning hon eller han kan stå för och sedan formulera sig tillsammans.

Jag ser bara en chans att klara detta och det är genom att först och så tydligt som möjligt svara på frågan; vad vill vi åstadkomma?  och sedan ge sig i kast med hur, även om det bara är bråkdelen av en sekund mellan vad och hur. För sådana är vi människor.

Tur att det finns folk med navigationsvana här på kusten!

En liten sifferexcersis

Innan han blev varken biskop eller ärkebiskop skrev K G Hammar en bok om framtidens församling, det var väl på 1980-talet nånstans. Han kom fram till idealsiffran 5 000 själar som en bra storlek.

När Per Eckerdal skriver sin avhandling om småkyrka i storstad kommer han fram till en siffra runt 

9 000.

När Näset bildar egen församling i mitt av 1990 talet, efter att ha varit en del av Tynnereds församling, var motiveringen att Tynnered var för stort. 27 000 invånare.

Nu har vi att diskutera nya församlingsindelningar. I utredningen från Göteborgs stift argumenterar man för församlingar på sådär 40 000 – 50 000.

Från 1980-talet till idag Svenska kyrkan gått från att vara en statskyrka till att vara ett fritt trossamfund.

Borde inte den kronologiska sifferföljden egentligen varit den omvända? 50 000 då, 5 000 idag.

Församling guld värt

Ordet församling är guld värt och bör inte slarvas bort. För några dagar sedan skrev jag här på bloggen om församling och den definition som man föreslår från Göteborgs stift.

"Församling skall vara en gemenskap, kring en eller flera kyrkor, där det firas gudstjänst. I församlingen skall demokratin växa underifrån och det lokala engagemanget tillvaratas."

Bra. Alltså bör begreppet församling förbehållas den pastorala strukturen. Administrativa strukturer ska heta något annat.

Pastorat kanske. Socken verkar lite för ålderdomligt, men är ett vackert ord. Begreppet kontrakt verkar vara på väg att få en annan betydelse än tidigare, är det ledigt för innehållsförändring?

Och faktiskt är det så att ordet distrikt mycket väl skulle kunna vara den större administrativa enheten och församling en mindre människonära.

”...växa underifrån och det lokala engagemanget tillvaratas” var ordet.

Flera församlingar bildar tillsammans ett kyrkodistrikt. Smaka på den meningen. Läs den en gång till. Var ligger fokus?

Pusslets längtan

När du sätter dej att lägga pussel infinner sig omedelbart en längtan och förväntan, som går ut på att bitarna ska vara ungefär lika stora. Man kan tillåta att där finns bitar som är lite mindre eller lite större. Men de får inte avvika för mycket. Då blir vi otrygga och säger: Den här biten måste tillhöra ett annat pussel, ligga i en annan låda.

En liknande grundföreställning tar den som är satt att administrera ett land, en förening, en gård snabbt till sin. Det känns tryggast så, antar jag. Man upplever känslan av kontroll.

Nu tycker många i Svenska kyrkan i Göteborg att t ex Lundby församling på Hisingen är en lagom stor pusselbit. Där finns ett grundmönster som resten av stan skall anpassa sig till. Betraktelsesättet är ovanifrån och ner. Ovan beslutar och ner anpassar sej.

Man skulle kunna vända på betraktelsesättet. Var, i vilka kulturella, geografiska, sociala omgivningar har Svenska kyrkan i Göteborg sina styrkor. Vilka kullar har vi intagit, för att använda militärt språk. Hur ska vi bete oss (läs organisera oss) för att bygga vidare med utgångspunkt från våra styrkor?

Går de två betraktelsesätten att förena?

Prövad lojalitet

Jag fick mitt brev från skatteverket i förra veckan. Dom vill jag ska betala 5 000 kronor i kvarskatt.

Går jag ur Svenska kyrkan, vilket kostar mej ett telefonsamtal, är den skulden i princip betald.

Nu tänker jag inte göra det, det vore väl mer än lovligt korkat av en som är gift med en präst. Dessutom har jag som prästson kyrkan i blodet från födseln. Så demografiskt och kulturellt har jag starkare band än de flesta. Jag tillhör dessutom en annan minoritet, den som röstade i senaste kyrkvalet. Och till yttermera visso en ännu smalare grupp, de som engagerar sig via t ex körsång och kyrkorådssammanträden.

Men det är inte sådana som jag som bär Svenska kyrkan. De som bär är de som i tyst lojalitet faktiskt betalar. Svenska kyrkan har 6 miljoner medlemmar drygt. Vi skulle inte ha en chans att härbärgera dem om de en söndag alla fick för sig att gå till kyrkan. Och detta i ett land som kontinuerligt tutar i sig själv att det är bland de mest sekulära länderna i världen. Här tror vi inte på gud i onödan inte...

Det är klart att ett sådant organisationsbygge är skört.

Varje steg vi själva tar som kan upplevas som att vi fjärmar oss, blir opersonliga, svårnådda, klumpiga 

o s v blir till steg på väg mot den kritiska belastningspunkten.

Det är inte tro, det är lojalitet, som håller ihop organisationen Svenska kyrkan. Inte därför att det i grunden inte är tro som är kittet, utan därför att lojalitet är ett lagom-ord, lättare att hantera och förhålla sig till. Tro är ett av de tunga stororden – som när man använder det måste man i samman ögonblick liksom vara beredd att försvara allt från korstågen till Knutby.

Vilken slutsats går det att dra av detta? Vad står då ordet församling för?

Kartritare utan gränser

Den man som ritat kartan över Näsets församling på hemsidan heter Stig. Han är en kompis till mej och en spjuver. Han har dessutom ritat de kartor över eventuellt möjliga nya församlingar som nu diskuteras.

Det är när han sitter och ritar församlingsgränser till kommande nummer av Kyrkbladet på Näset som tanken dyker upp: Tänk om det funnes en förening ”Kartritare utan gränser”! En idé han fått via radioprogrammet Spanarna.

Åt detta har vi fnissat båda. Stig bor inte i församlingen, men genom sina engagemang tillhör han den mer än många andra. Han har sin barndom och uppväxt bland de fria trossamfunden. Det är klart, tänker jag, att det i grunden känns konstigt för honom att rita geografiska gränser för en församling!

Den dag kommer mycket snart, om den inte redan är här, då våra uppfattningar om tillhörighet styrs av helt andra saker än skattskrivning. Den kommer att styras av sådant som är greppbart och synligt. Av en lojalitet som utgår från den punkt där vi känner oss hemma.

Och då är det nog rätt döfött att sitta och rita nya kartor och låta energi och lust sippra ut genom omorganiseradets grovmaskiga fångstnät.

I morgon kommer ett nytt inlägg.

Ingmar Hesslefors

Fördelen med att bli ifrågasatt

Fördelen med att bli ifrågasatt är att man får pröva sina egna ställningstaganden och argument. Eftersom Näsets församling är ifrågasatt, liksom våra grannförsamlingar Älvsborg, Tynnered, Frölunda, Styrsö, Askim skapar detta en plattform för samarbeten och nytänkande som annars inte skulle existerat.
För detta kan man faktiskt vara tacksam och optimistisk.

Stiftets utredning innehåller mycket som är klokt och tänkvärt. T ex meningen: Församlingen är inte en organisation - församlingen har en organisation (sid 7).

Ordet församling är viktigt. Det finns faktiskt inte en i Svenska kyrkan gemensam definition av begreppet, men Göteborgs stift vill föreslå en definition som innebär (sid 8):
     "Församling skall vara en gemenskap, kring en eller flera kyrkor, där det firas gudstjänst. I församlingen skall demokratin växa underifrån och det lokala engagemanget tillvaratas."

Vad drar vi på Näset för slutsatser av detta?

Ha en välsignad Marie Bebådelsedag!

På måndag kommer nästa inlägg.

Ingmar Hesslefors

Diskussionsunderlaget

Göteborgs stift har skickat ut ett diskussionsunderlag som heter Strukturutredning Älvsborgs kontrakt. Det är 30 sidor långt. Man kan hitta det via församlingens hemsida. Kopior finns också att tillgå via Näsets kyrkas expedition.
På detta underlag ska vi reagera senast i juni. Så det har börjat bli lite bråttom. Även detta en anledning till att starta denna blogg.

Men man behöver inte ha läst hela för att ställa frågor och komma med undringar.
Just nu arbetar vi med nästa nummer av Kyrkbladet på Näset, den kyrkliga lilla tidning som fyra gånger om året bärs ut (av oss själva) till alla hushåll i Näsets församling.  Även där finns information om strukturfrågan, som ordet lyder. Vi har ritat kartor...

Men det finns en stor risk med att rita kartor. En stor risk! Man tappar perspektivet på VAD man vill åstadkomma och fastnar i HUR-frågor.

En kyrka byggs underifrån!

I morgon kommer ett nytt inlägg.

Ingmar Hesslefors

Vi tror. Vi kan.

Vi har öppnat den här bloggen för att diskutera församlingsstrukturerna i Svenska kyrkan. Låter inte det upphetsande?
Inte vid första anblicken. Och detta är ett av kruxen. Problematiken ger intryck av att vara utan betydelse, inte spela någon roll.

Jag är kyrkorådets ordförande i Näsets församling i Göteborg. Vi står i en situation där starka krafter vill att vi ska slås samman med den ena eller andra av grannförsamlingarna och med dem bilda storförsamling på kanske 40 000 - 50 000 invånare. Tanken är att större storlek ger styrka.

Är det rätt tänkt?

Istället för att vara en egen församling skulle vi bli ett distrikt, där besluten om profil och pengar skulle fattas någon annan stans.

Vi tror vi kan vara en levande församling, delvis för att vi inte är för stora. Vi tror vi kan ha betydelse för att vår kyrka uppfattas som kyrkan mitt i byn. Vi tror vi kan ta oss an ekonomiska utmaningar, som vi vet ligger framför oss. Vi tror vi kan samarbeta över församlingsgränser, också med församlingar som inte ligger direkt i vår närhet.

Personligen vet jag att jag har mycket att säga i den här frågan.
Jag tror vi kan måste lära oss att engagera oss. Statskyrkans trygga (?) lunk  - den tiden är förbi. Jag tror en kyrka byggs underifrån, på lokalt engagemang.  Välkommen till denna blogg. Skriv! Jag återkommer i morgon.

Ingmar Hesslefors