Med-lem-skapande

Folkkyrkan – är det en kyrka med folk i eller är det ett folk med en kyrka i?

Med 6,5 miljoner (!) medlemmar, som inte nödvändigtvis demonstrerar tillhörighet med kyrkobesök, blir medlemskapet närmast som en slags andlig försäkring, en utifall-att-betalning.

Jag vill påstå att det förment sekulariserade svenska folket är ett folk med en kyrka i, trots allt.

Märkte du att jag alldeles nyss använde ordet medlemmar, inte det gängse begreppet tillhöriga. Ta nu ordet med-lem och dela det i sina beståndsdelar. Gör likadant med ordet till-höra.

Vilket av begreppen speglar bäst självförtroende?

Någon har, medvetet eller omedvetet, valt att i byråkratiskt utslätande försiktighet föredra ordet tillhörig.

Ett sådant ordval påverkar vår självuppfattning, berättar att det egentligen räcker att lyssna lite förstrött. Och detta är ju sant – för att vara medlem räcker det med att vara tillhörig.

Nu är det dags att citera ärkebiskop Anders Wejryd i dagens Kyrkans Tidning (nr 37/2011):

”Kyrkans identitet blir till genom att den levs. Utmaningar mot kyrkans identitet, vare sig det är ifrågasättande av den Treenige, förnekande av ondska och synd, övergrepp mot försvarslösa, försvar för orättvisor eller något annat, blir ofta det som ger lödighet åt tron...

Den som blir tryggare i tron...vågar gå andra tillmötes. Den som står stadigt kan sträcka sig utåt.”

Har det då någon betydelse hur vi i Svenska kyrkan organiserar oss? Svaret är ja!

Kyrkan är stor och obegriplig, och nu talar jag inte om de andliga mysterierna, allt som kan göras för att kyrkan ska vara begriplig och greppbar ökar med-lem-skapandet.