onsdag 21 september 2011

Fastigheter och begravningar

Närhet och Samverkan föreslår att landets 13 stift ska ta över ansvaret för sina respektive kyrkobyggnader.
En organisation med så mycket hus och fastigheter som Svenska kyrkan krävs det förstås fastighetskompetens av kvalitet. Detta oberoende av om byggnaden är en kyrka eller ett kontor t ex.
Jag tror att den kompetens man ska bygga upp/bygga vidare på, massor av kunskap finns ju redan inom organisationen, i första rummet handlar om inköparkompetens. Alltså förmågan att för olika situationer skaffa sig rätt kvalitet till rätt pris i rätt tid. Svenska kyrkan ska inte äga några cementblandare, men veta var de bäst går att hyra när de väl behövs – om ni förstår vad jag menar.
Sådan kompetens kan organiseras i särskild ordning, även över stiftsgränser, som ju är uttänkta efter helt andra prioriteringar. Jämför gärna med hur t ex Akademiska Hus är uppbyggt.

Begravningsverksamheten i landet sköts ofta med Svenska kyrkan som statens konsulter i frågan. Så kan det vara. Men så behöver det inte vara. Begravningsverksamhet bör organiseras enligt särskild ordning frikopplad från organisationsformer som stift, pastorat, församling eller för den delen kyrkliga samfälligheter.

tisdag 20 september 2011

Pang på rödbetan!

Efter förra veckans mera filosofiskt inriktade bloggar är det nu dags att bli mer konkret. Lite mera pang på rödbetan, alltså.
Enligt utredningen Närhet och Samverkan ska s k samfälligheter med flera pastorat inte längre få finnas. Göteborgs samfällighet är landets största med över 30 pastorat. Ett pastorat består oftast av flera församlingar. Kyrkoherden är pastoratets chef. Sedan 1990-talets mitt finns det möjlighet att bilda enförsamlingspastorat. Därför är Näsets församling ett pastorat, har en egen kyrkoherde och ingår i Göteborgs samfällighet.
Förslaget är nu alltså att samfälligheter inte ska finnas, utan bli pastorat. Med följden att Göteborg, förutom Hisingen, blir ett enda pastorat med en enda kyrkoherde.
Varför förutom Hisingen, undrar ni? Jag tror att svaret är att där har man där relativt nyligen gått genom en stor omorganisation och det får räcka så.
Vem ska då bli kyrkoherde i Göteborg, undrar ni kanske vidare?
Alla utgår från att det måste bli domprosten.
Hur skapar detta jättepastorat den närhet, som utredningen efterfrågar och har som utgångspunkt på sitt betraktelsesätt?
Förmodligen genom att begreppet församling blir det centrala. Den teologiska definitionen av begreppet församling lämnas dock därhän, eller snarare får stå öppen för olika tolkningar.

Frågor på detta? Jo, det finns det:
Om man vill bygga kyrkan underifrån varför blir då församlingarna avlövade sitt lokala ansvar? (se blogg 110914)
En tjänst som ”superkyrkoherde” i Göteborg, borde inte den sökas i vanlig ordning?
Blir inte ett pastorat Storgöteborg, som ett stift i stiftet?
Skulle det inte vara bättre att dela upp Göteborg i flera mer rimligt stora pastorat?

Men framför allt:
Mentalt har Svenska kyrkan fortfarande lång väg att gå till att uppfatta sig själv som och leva som ett fristående trossamfund, detta efter att ha varit ”det statliga salighetsverket” i århundraden. För att skynda på den frigörelse-processen, och våga bygga underifrån, bör den nya organisationsformen skaka av sig sitt myndighetstänk.
Organisationer är människor som ska tillåtas tänka nytt tillsammans.

torsdag 15 september 2011

Med-lem-skapande

Folkkyrkan – är det en kyrka med folk i eller är det ett folk med en kyrka i?

Med 6,5 miljoner (!) medlemmar, som inte nödvändigtvis demonstrerar tillhörighet med kyrkobesök, blir medlemskapet närmast som en slags andlig försäkring, en utifall-att-betalning.
Jag vill påstå att det förment sekulariserade svenska folket är ett folk med en kyrka i, trots allt.

Märkte du att jag alldeles nyss använde ordet medlemmar, inte det gängse begreppet tillhöriga. Ta nu ordet med-lem och dela det i sina beståndsdelar. Gör likadant med ordet till-höra.
Vilket av begreppen speglar bäst självförtroende?
Någon har, medvetet eller omedvetet, valt att i byråkratiskt utslätande försiktighet föredra ordet tillhörig.
Ett sådant ordval påverkar vår självuppfattning, berättar att det egentligen räcker att lyssna lite förstrött. Och detta är ju sant – för att vara medlem räcker det med att vara tillhörig.

Nu är det dags att citera ärkebiskop Anders Wejryd i dagens Kyrkans Tidning (nr 37/2011):
”Kyrkans identitet blir till genom att den levs. Utmaningar mot kyrkans identitet, vare sig det är ifrågasättande av den Treenige, förnekande av ondska och synd, övergrepp mot försvarslösa, försvar för orättvisor eller något annat, blir ofta det som ger lödighet åt tron...
Den som blir tryggare i tron...vågar gå andra tillmötes. Den som står stadigt kan sträcka sig utåt.”

Har det då någon betydelse hur vi i Svenska kyrkan organiserar oss? Svaret är ja!
Kyrkan är stor och obegriplig, och nu talar jag inte om de andliga mysterierna, allt som kan göras för att kyrkan ska vara begriplig och greppbar ökar med-lem-skapandet.

onsdag 14 september 2011

Styrelser som är råd men egentligen staber

Tänk dej att du i framtiden, den är tänkt att börja 2014, sitter med i ett församlingsråd i din lokala församling.
-Vad gör ni i församlingsrådet, frågar din vänlige granne. Han vill så gärna veta.
-Vi är församlingens styrelse liksom, svarar du och stödjer dej på andra kapitlet om församlingens uppdrag. (Närhet och Samverkan sid 27 §20).
-Liksom?, frågar din lyhörde granne.
-Vi är styrelse men vi tar inga beslut, måste du då svara. (NoS s28 §21)
-Då är ni ingen styrelse, säger din lyhörde och analytiske granne.
-Nä mera som ett råd, svarar du. Vi ska ”fullgöra de uppgifter som anges i kyrkoordningen och i församlingsinstruktionen samt de övriga uppgifter som kyrkorådet beslutar”.
Nu har du tvingats ta fram organisationshandboken och läsa högt så att det blir rätt citerat.
-Ett råd som ska fullgöra uppgifter är ingen styrelse, man ska skilja på styra och leda, säger din granne, som lärt sig ett och annat här i livet. Ett sådant råd är mer som en stab, alltså.
-Men ursäkta mej, fortsätter grannen. Du sitter alltså i ett församlingsråd som inte är en styrelse, trots att det står så, men mer en stab och du ska genomföra beslut som är fattade i ett annat råd, ett kyrkoråd, som är den egentliga styrelsen trots att det kallar sig råd. Har jag tänkt rätt?
-Kanske, svarar du.
-Vem har valt dej till uppgiften, frågar grannen.
-Nånting som kallas kyrkofullmäktige, svarar du. Du har själv kunnat rösta på vilka du vill ska vara med i kyrkofullmäktige.
-Men inte på att du ska sitta i församlingsrådet?
-Nej.

Kära/e läsare:
Varje människa som engagerar sig i Svenska kyrkans verksamheter är också en ambassadör för kyrkan. Vet man att man har en meningsfull uppgift, stor eller liten, då blir man en bättre ambassadör.

tisdag 13 september 2011

VD eller biodlare

Den stora fördelen med utredningen Närhet och Samverkan, förutom att den är skriven på ett bra språk, är att den heter Närhet och Samverkan. För detta är nyckelbegrepp. Men vilket av de två är viktigast? Det enklaste svaret skulle kunna vara att båda är lika viktiga.
Men så enkelt ska vi inte göra det för oss. För om man väljer det ena eller andra beror på vilket perspektiv man utgår från vid betraktandet.

Den som är satt att försöka hålla ihop en så stor organisation som Svenska kyrkan kan av inneboende nödvändighet bara påverka Samverkans-delen. Närheten måste överlämnas till andra. Gör tankeexperimentet att du i ena stunden sitter i plenisalen i kyrkomötet, vald är du att sitta i denna beslutande församling. I andra stunden sitter du i din kyrkbänk därhemma, var detta därhemma nu än befinner sig. Tänker du som jag, har du vid denna tankeresa också förflyttat din tyngdpunkt, från Samverkan till Närhet.

En VD i ett bolag tänker i samverkanstermer. Det är så han/hon ska sammanfatta bolagets verksamhet inför sin styrelse. Det är från det perspektivet han/hon ska tala till de anställda.

Ordföranden i Svenska Biodlarföreningen, vi tar det som exempel, måste hela tiden fundera på vilket stöd de lokala biodlarna behöver för att hålla liv i sin verksamhet. Samordningar kan visst behövas, att vara en samlande röst utåt etc. Men det är inte det som är kärnan.

Det senare exemplet ligger närmare hur en kristen kyrka bör organiseras. Underifrån och med utgångspunkt från just Närhet. Stödd, men bara stödd, av Samverkan.

Man måste alltså ha modet att bygga underifrån. Beordrad närhet finns inte.

måndag 12 september 2011

Förfäras ej, du lilla hop!

Nu är det hög tid att ta tag i strukturtänkandet igen, alltså Svenska kyrkans framtida organisationsformer.
Den 15 juni kom organisationsutredningen Närhet och Samverkan från trycket (info.svenskakyrkan.se).
Man kan få lite skrämselhicka av att nu sitta med 550 sidor utredning, inklusive bilagor, att ta ställning till. Men det är bara att hugga i. Den som vill lämna remissvar har till mitten av december på sig.
Vi börjar med utredningens allra första mening och citerar: ...skapa bästa möjliga organisatoriska förutsättningar för församlingarna att fullgöra sin grundläggande uppgift, s 11.

Detta är den förutsättning kyrkomötet gett utredarna.
Det agerande subjektet, centrum för hela organisationsbygget, är alltså församlingen. Inte pastoratet, inte stiftet, inte samfälligheten, inte de kristna, inte de troende, inte kyrkomötet eller något annat.

Församlingen är utgångspunkten, det är så Svenska kyrkan framträder lokalt. (s 17)

Men detta är ett svårt fokus att hålla. Också för utredarna själva ska det visa sig. Mer om detta i morgon.

PS Rubriken citerar psalm 508, 1937 års psalmbok. Den som till äventyrs hittar en gammal 1937:a och slår upp psalmen inser genast hur viktigt det är att Svenska kyrkan inte står still utan utvecklas. Även om församlingskärnan verkar vara en liten hop. DS