När du sätter dej att lägga pussel infinner sig omedelbart en längtan och förväntan, som går ut på att bitarna ska vara ungefär lika stora. Man kan tillåta att där finns bitar som är lite mindre eller lite större. Men de får inte avvika för mycket. Då blir vi otrygga och säger: Den här biten måste tillhöra ett annat pussel, ligga i en annan låda.
En liknande grundföreställning tar den som är satt att administrera ett land, en förening, en gård snabbt till sin. Det känns tryggast så, antar jag. Man upplever känslan av kontroll.
Nu tycker många i Svenska kyrkan i Göteborg att t ex Lundby församling på Hisingen är en lagom stor pusselbit. Där finns ett grundmönster som resten av stan skall anpassa sig till. Betraktelsesättet är ovanifrån och ner. Ovan beslutar och ner anpassar sej.
Man skulle kunna vända på betraktelsesättet. Var, i vilka kulturella, geografiska, sociala omgivningar har Svenska kyrkan i Göteborg sina styrkor. Vilka kullar har vi intagit, för att använda militärt språk. Hur ska vi bete oss (läs organisera oss) för att bygga vidare med utgångspunkt från våra styrkor?
Går de två betraktelsesätten att förena?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar