Jag fick mitt brev från skatteverket i förra veckan. Dom vill jag ska betala 5 000 kronor i kvarskatt.
Går jag ur Svenska kyrkan, vilket kostar mej ett telefonsamtal, är den skulden i princip betald.
Nu tänker jag inte göra det, det vore väl mer än lovligt korkat av en som är gift med en präst. Dessutom har jag som prästson kyrkan i blodet från födseln. Så demografiskt och kulturellt har jag starkare band än de flesta. Jag tillhör dessutom en annan minoritet, den som röstade i senaste kyrkvalet. Och till yttermera visso en ännu smalare grupp, de som engagerar sig via t ex körsång och kyrkorådssammanträden.
Men det är inte sådana som jag som bär Svenska kyrkan. De som bär är de som i tyst lojalitet faktiskt betalar. Svenska kyrkan har 6 miljoner medlemmar drygt. Vi skulle inte ha en chans att härbärgera dem om de en söndag alla fick för sig att gå till kyrkan. Och detta i ett land som kontinuerligt tutar i sig själv att det är bland de mest sekulära länderna i världen. Här tror vi inte på gud i onödan inte...
Det är klart att ett sådant organisationsbygge är skört.
Varje steg vi själva tar som kan upplevas som att vi fjärmar oss, blir opersonliga, svårnådda, klumpiga
o s v blir till steg på väg mot den kritiska belastningspunkten.
Det är inte tro, det är lojalitet, som håller ihop organisationen Svenska kyrkan. Inte därför att det i grunden inte är tro som är kittet, utan därför att lojalitet är ett lagom-ord, lättare att hantera och förhålla sig till. Tro är ett av de tunga stororden – som när man använder det måste man i samman ögonblick liksom vara beredd att försvara allt från korstågen till Knutby.
Vilken slutsats går det att dra av detta? Vad står då ordet församling för?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar