Gryning

Nu pågår ett präst- och diakon-möte i Göteborg. Till detta har avgående biskopen Carl Axel Aurelius skrivit en Ämbetsberättelse, Gryningsfolket. Carl Axel verkar vara en man, som inte kan plita ner en vanlig att-handla-lapp, utan att ta avstamp hos Luther eller hos Psaltarpsalmerna. Detta skriver jag inte för att raljera utan därför att teologi för Carl Axel verkligen handlar om liv, från det ofattbara ned till minsta lilla lapp.

Utifrån sitt sätt att tolka livet drar Carl Axel också organisatoriska slutsatser, jag citerar sid 27f:

På senare år har jag börjat fundera över om kontraktet skulle kunna utvecklas till den mellannivå mellan stift och församlingar som behövs för både främjande och tillsyn. De mellannivåer vi nu har är av två slag: pastorat och samfällighet. Den förra nivån utgör ofta en alltför liten enhet för att det ska kunna gå att göra sådana förändringar som kan behövas för att församlingen skall ”växa med situationen”. Den senare nivån ger ett alltför litet utrymme för pastorala hänsyn i de beslutsprocesser som syftar till främjandet av församlingarnas verksamhet. Kontraktet däremot skulle genom sin storlek kunna erbjuda församlingarna andra möjligheter till samverkan och ömsesidigt bistånd både pastoralt och administrativt...

Situationen i Göteborgs stad är annorlunda. Här har vi en storkommun som sammanfaller med Göteborgs kyrkliga samfällighet, som i sig innefattar flera kontrakt. Jag anser att fördelarna med en sådan gigantisk samfällighet är färre än nackdelarna. Så spelar till exempel stiftet en undanskymd roll i staden...

I Göteborgs stad skulle vi kunna ha tre kontrakt, ett i norr (nuvarande Hisings kontrakt), ett i väster (nuvarande Älvsborgs kontrakt, samt Masthugg, Oscar Fredrik, Annedal och Haga) och ett i öster (nuvarande Nylöse kontrakt, samt Domkyrko, Christinae, Vasa och Johanneberg). Varje kontrakt skulle ha ett eget centrum, gärna där vägarna möts, till exempel vid Järntorget i väster, vid Drottningtorget i öster och på Backaplan i norr. Stiftet får i så fall rollen att sammankalla till överläggningar om gemensamma angelägenheter...

Carl Axel vill alltså s a s hyfsa den organisatoriska ekvationen. Så att den, påstår jag, blir greppbar, förståelig, kommunikationsbar och som en konsekvens därav effektiv.

”Konsten att tänka allting annorlunda”, skrev en gång Emanuel Kant.