Pusslets längtan

När du sätter dej att lägga pussel infinner sig omedelbart en längtan och förväntan, som går ut på att bitarna ska vara ungefär lika stora. Man kan tillåta att där finns bitar som är lite mindre eller lite större. Men de får inte avvika för mycket. Då blir vi otrygga och säger: Den här biten måste tillhöra ett annat pussel, ligga i en annan låda.

En liknande grundföreställning tar den som är satt att administrera ett land, en förening, en gård snabbt till sin. Det känns tryggast så, antar jag. Man upplever känslan av kontroll.

Nu tycker många i Svenska kyrkan i Göteborg att t ex Lundby församling på Hisingen är en lagom stor pusselbit. Där finns ett grundmönster som resten av stan skall anpassa sig till. Betraktelsesättet är ovanifrån och ner. Ovan beslutar och ner anpassar sej.

Man skulle kunna vända på betraktelsesättet. Var, i vilka kulturella, geografiska, sociala omgivningar har Svenska kyrkan i Göteborg sina styrkor. Vilka kullar har vi intagit, för att använda militärt språk. Hur ska vi bete oss (läs organisera oss) för att bygga vidare med utgångspunkt från våra styrkor?

Går de två betraktelsesätten att förena?

Prövad lojalitet

Jag fick mitt brev från skatteverket i förra veckan. Dom vill jag ska betala 5 000 kronor i kvarskatt.

Går jag ur Svenska kyrkan, vilket kostar mej ett telefonsamtal, är den skulden i princip betald.

Nu tänker jag inte göra det, det vore väl mer än lovligt korkat av en som är gift med en präst. Dessutom har jag som prästson kyrkan i blodet från födseln. Så demografiskt och kulturellt har jag starkare band än de flesta. Jag tillhör dessutom en annan minoritet, den som röstade i senaste kyrkvalet. Och till yttermera visso en ännu smalare grupp, de som engagerar sig via t ex körsång och kyrkorådssammanträden.

Men det är inte sådana som jag som bär Svenska kyrkan. De som bär är de som i tyst lojalitet faktiskt betalar. Svenska kyrkan har 6 miljoner medlemmar drygt. Vi skulle inte ha en chans att härbärgera dem om de en söndag alla fick för sig att gå till kyrkan. Och detta i ett land som kontinuerligt tutar i sig själv att det är bland de mest sekulära länderna i världen. Här tror vi inte på gud i onödan inte...

Det är klart att ett sådant organisationsbygge är skört.

Varje steg vi själva tar som kan upplevas som att vi fjärmar oss, blir opersonliga, svårnådda, klumpiga 

o s v blir till steg på väg mot den kritiska belastningspunkten.

Det är inte tro, det är lojalitet, som håller ihop organisationen Svenska kyrkan. Inte därför att det i grunden inte är tro som är kittet, utan därför att lojalitet är ett lagom-ord, lättare att hantera och förhålla sig till. Tro är ett av de tunga stororden – som när man använder det måste man i samman ögonblick liksom vara beredd att försvara allt från korstågen till Knutby.

Vilken slutsats går det att dra av detta? Vad står då ordet församling för?

Kartritare utan gränser

Den man som ritat kartan över Näsets församling på hemsidan heter Stig. Han är en kompis till mej och en spjuver. Han har dessutom ritat de kartor över eventuellt möjliga nya församlingar som nu diskuteras.

Det är när han sitter och ritar församlingsgränser till kommande nummer av Kyrkbladet på Näset som tanken dyker upp: Tänk om det funnes en förening ”Kartritare utan gränser”! En idé han fått via radioprogrammet Spanarna.

Åt detta har vi fnissat båda. Stig bor inte i församlingen, men genom sina engagemang tillhör han den mer än många andra. Han har sin barndom och uppväxt bland de fria trossamfunden. Det är klart, tänker jag, att det i grunden känns konstigt för honom att rita geografiska gränser för en församling!

Den dag kommer mycket snart, om den inte redan är här, då våra uppfattningar om tillhörighet styrs av helt andra saker än skattskrivning. Den kommer att styras av sådant som är greppbart och synligt. Av en lojalitet som utgår från den punkt där vi känner oss hemma.

Och då är det nog rätt döfött att sitta och rita nya kartor och låta energi och lust sippra ut genom omorganiseradets grovmaskiga fångstnät.

I morgon kommer ett nytt inlägg.

Ingmar Hesslefors

Fördelen med att bli ifrågasatt

Fördelen med att bli ifrågasatt är att man får pröva sina egna ställningstaganden och argument. Eftersom Näsets församling är ifrågasatt, liksom våra grannförsamlingar Älvsborg, Tynnered, Frölunda, Styrsö, Askim skapar detta en plattform för samarbeten och nytänkande som annars inte skulle existerat.
För detta kan man faktiskt vara tacksam och optimistisk.

Stiftets utredning innehåller mycket som är klokt och tänkvärt. T ex meningen: Församlingen är inte en organisation - församlingen har en organisation (sid 7).

Ordet församling är viktigt. Det finns faktiskt inte en i Svenska kyrkan gemensam definition av begreppet, men Göteborgs stift vill föreslå en definition som innebär (sid 8):
     "Församling skall vara en gemenskap, kring en eller flera kyrkor, där det firas gudstjänst. I församlingen skall demokratin växa underifrån och det lokala engagemanget tillvaratas."

Vad drar vi på Näset för slutsatser av detta?

Ha en välsignad Marie Bebådelsedag!

På måndag kommer nästa inlägg.

Ingmar Hesslefors

Diskussionsunderlaget

Göteborgs stift har skickat ut ett diskussionsunderlag som heter Strukturutredning Älvsborgs kontrakt. Det är 30 sidor långt. Man kan hitta det via församlingens hemsida. Kopior finns också att tillgå via Näsets kyrkas expedition.
På detta underlag ska vi reagera senast i juni. Så det har börjat bli lite bråttom. Även detta en anledning till att starta denna blogg.

Men man behöver inte ha läst hela för att ställa frågor och komma med undringar.
Just nu arbetar vi med nästa nummer av Kyrkbladet på Näset, den kyrkliga lilla tidning som fyra gånger om året bärs ut (av oss själva) till alla hushåll i Näsets församling.  Även där finns information om strukturfrågan, som ordet lyder. Vi har ritat kartor...

Men det finns en stor risk med att rita kartor. En stor risk! Man tappar perspektivet på VAD man vill åstadkomma och fastnar i HUR-frågor.

En kyrka byggs underifrån!

I morgon kommer ett nytt inlägg.

Ingmar Hesslefors

Vi tror. Vi kan.

Vi har öppnat den här bloggen för att diskutera församlingsstrukturerna i Svenska kyrkan. Låter inte det upphetsande?
Inte vid första anblicken. Och detta är ett av kruxen. Problematiken ger intryck av att vara utan betydelse, inte spela någon roll.

Jag är kyrkorådets ordförande i Näsets församling i Göteborg. Vi står i en situation där starka krafter vill att vi ska slås samman med den ena eller andra av grannförsamlingarna och med dem bilda storförsamling på kanske 40 000 - 50 000 invånare. Tanken är att större storlek ger styrka.

Är det rätt tänkt?

Istället för att vara en egen församling skulle vi bli ett distrikt, där besluten om profil och pengar skulle fattas någon annan stans.

Vi tror vi kan vara en levande församling, delvis för att vi inte är för stora. Vi tror vi kan ha betydelse för att vår kyrka uppfattas som kyrkan mitt i byn. Vi tror vi kan ta oss an ekonomiska utmaningar, som vi vet ligger framför oss. Vi tror vi kan samarbeta över församlingsgränser, också med församlingar som inte ligger direkt i vår närhet.

Personligen vet jag att jag har mycket att säga i den här frågan.
Jag tror vi kan måste lära oss att engagera oss. Statskyrkans trygga (?) lunk  - den tiden är förbi. Jag tror en kyrka byggs underifrån, på lokalt engagemang.  Välkommen till denna blogg. Skriv! Jag återkommer i morgon.

Ingmar Hesslefors